Förväntningar och konsten att se det som blev bra….

…. ja det är verkligen en konst!

Jo nu är det bara två veckor kvar på sommarlovet, gräset borde ha varit klippt för länge sedan, vi har inte hunnit med hälften av alla de roliga sakerna vi tänkt göra, eller så har vädret hindrat oss eller ekonomin. Vi fick inte en enda morot i år, allt är sent i odlingen. Jag har inte alls klarat av att hålla fast vid goda dagliga rutiner som morgonpromenad och meditation. Skogen är fullständigt fylld av blåbär och svamp, men jag måste sätta upp stängsel så jag vet inte när jag kan ha tid att plocka! Och så vidare…

Jag kan verkligen djupdyka i allt jag inte klarat av, allt jag inte hunnit, känna pressen och tvivlet på mig själv.

Eller så kan jag faktiskt se allt vi HAR gjort på sommarlovet, barnen har verkligen fått vila upp sig, de verkar väldigt nöjda varje dag, de tjatar aldrig om att göra en massa saker (de har inte Facebook och ser vad alla andra hittar på 😉 ) varje kväll det är dags att gå och lägga sig har de fortfarande massor kvar att göra, mina palsternackor är gigantiska i år! För att inte tala om lökarna, vitlökarna och allt som växer i växthuset. Vi har plockat en hel del kantareller och blåbärssäsongen är faktiskt inte slut än. Jag hade ett par veckor under sommaren som jag tog både morgonpromenader och mediterade. Och kanske räkna alla otaliga ogräsrensarvändor i landet som någon form av motion? Och när jag suttit i regnet i växthuset med en kopp kaffe och en god bok så är det lika välgörande som att meditera?

Det är SVÅRT att inte vara resultatinriktad och att sätt höga ambitioner och målsättningar! Det är ju ändå DET som fått mig att komma dit jag är idag. Man kommer framåt, men man ger sig inte tid att njuta av det.

Det är SVÅRT att inte jämför sig med andra, trots att jag vet att man bara får se det som andra vill att man ska se….

Så om jag skulle ha en målsättning i livet, så vore det väl att njuta av livet här och nu… Lära mig att uppskatta att vandra i det höga mjuka morgondaggiga gräset. Jag tycker att det är mycket trevligare än att gå i ett kortklippt stixigt gräs där man får fötterna fulla med gräsklipp… eller?

Tänka att det ska vara så svårt att förstå att allt är gott, vi duger alla precis som vi är och gör man så gott man kan så får det vara gott nog.

Annonser
Mitt livsträd

Mitt livsträd

Under året har en metafor vuxit fram, en som jag ju mer jag tänker på den beskriver mitt liv väldigt bra!

13535049-isolerad-abstrakt-våren-träd-komposition-med-löv.

Någon gång i slutet av 2012, början av 2013 tog jag mig en titt på mitt livsträd som stod för sig själv i ett undangömt hörn av trädgården.

Det var en förskräcklig syn! Mitt träd såg halvdött och gammalt ut och väldigt oproportionerligt. Till en början orkade jag inte ens se på det.

Vissa grenar var sjuka och infekterade, andra helt döda och ytterligare andra väldigt kraftiga och fulla med skott som tog all näring och solljus.

Vad skulle jag göra med det! -Var det så här livet blev? Hur i hela friden skulle jag orka ta tag i obalansen och vart skulle jag börja?

Jag började så småningom att beskära lite lätt. Jag satte som mål att jag skulle göra mig fri från alla åtaganden i styrelser o.dy. vid årsmötena i början av 2014. Jag tog bort ”måsten” jag skapade i mitt huvud och försökte låta bli att ha dåligt samvete och känna mig otillräcklig. Jag kunde under 3013 såga ner två alldeles för kraftiga grenar: Jag sa upp mig från min 100% tjänst som lärare inom kommunen och avslutade mitt arbete som projektledare på Leaderprojektet jag höll på med.

Under 2014, året som snart gått har jag fortsatt beskära och tagit hand om mitt träd. Jag har kunnat såga ner ytterligare en kraftig gren. 1 mars i år slutade jag helt att jobba inom barnomsorg och skola och har sedan dess varit hemma på gården.

Jag har under året känt mig väldigt trött, trött djupt ner i själen…. Och jag har tvivlat på mig själv och min hälsa. -Ska man känna sig pensionsfärdig före 40? Jag har inte orkat umgås med folk, vissa veckor har jag inte klarat av att fixa disk, städ och tvätt…

Sakta men säkert har mitt träd blivit starkare och friskare. Det tar tid att hämta sig efter sådan obalans!.

Jag har under året fyllt på med näring på ”rätt” ställe: jag har tagit ridlektioner, cellolektioner, gått två terminer på Ullakademin, gått en 8-veckors mindfulnesskurs och läst en 7,5 p kurs i Hållbar utveckling. Vi har kommit igång med grönsaksodlingen. Jag har vistats mycket i skogen,vilat, vilat och vilat, jag har umgåtts mycket med mina barn och min man, (människor som gör mig hel!), jag har rensat och städat bland mina ägodelar, jag har njutit av att äta min egenproducerade mat.

Nu när 2015 börjar mår jag väldigt bra. Jag har hittat min ork igen, ser ljust och positivt på framtiden, jag har många spännande och roliga projekt framför mig. Jag har förstått att jag hela tiden måste ta hand om mitt livsträd. Hela tiden kommer det nya skott och grenar vissnar. Jag måste ta ansvar över att trädet får rätt förutsättningar att klara sig. Mitt träd har blivit lite krokigt eftersom det fått växa helt fritt, det ger trädet karaktär men det gör också att det är känsligare i blåsigt väder än om jag tagit hand om det från början. Ett träd som fått växa sig frist och rakt från början behöver inte lika mycket omsorg som ett som är krokigt och lite obalanserat.

I vår tror jag att trädet kommer att blomma, vet inte om det försiktigt sätter några få blommor eller om det kommer att slå ut i full blom! 😉

Allas våra livsträd ser olika ut. Vi behöver alla olika saker för att må bra.

Man måste plocka bort saker som får en att må dåligt, jag tror inte på att man är sjukskriven för utmattning i något år och sedan går tillbaka till sin arbetsplats, då är man snart där igen. Händelser i livet förändrar en som person och efter en utmattning blir man inte som ”vanligt”, utan förutsättningarna är annorlunda. Inte alls sämre, utan annorlunda och något man får utforska och lära sig!

Jag har ingen utmattningsdiagnos, men när jag slutade jobba i mars hade jag högt blodtryck, hjärtklappning, magproblem och migrän… alla tecken på stress. Jag ser det som att jag bromsade med en tvärnit precis innan den berömda väggen och jag är övertygad om att om man krockar med den i hög hastighet är vägen tillbaka ännu längre, krokigare och svårare!!!!

HAR INGET VAL

Ibland hör jag folk säga ”Jag har inget val” och då handlar det nästan alltid om pengar.

Det kan handla om mat: Jag har inget val, jag har inte råd att köpa ekologisk/närproducerad mat.

Eller om arbete: Jag skulle vilja gå ner i tid, men jag har inget val, jag måste jobba heltid för att få ihop det.

Eller: Mitt jobb är så stressigt och jag mår så dåligt, men jag har inget val, man måste ju jobba.

 

Jag köper inte riktigt detta resonemanget.

I mina ögon är det ett sätt att inte ta ansvar över sina egna handlingar!

Jag anser att vi hela tiden, varje dag tar beslut och gör val som får konsekvenser som tar oss i olika riktningar.

Dessa val gör vi mer eller mindre medvetet. Och väldigt ofta omedvetet.

Men likväl är det VAL!

 

Även om man känner att man inte kan förändra sin livssituation totalt på en gång kan man ju jobba mot det.

Göra medvetna val mot målet.

Om den största drömmen är att bo på landet och vara självhushållande och man just nu bara har råd att bo i en liten lägenhet så kan man ändå göra mycket. Det gäller att inte fastna i ”allt eller inget”! Det går att odla en hel del på balkongen, eller varför inte gerillaodla….

 

Det är svårt att ta till sig detta tankesätt om man är van att se sitt liv som en serie av händelser som man inte rår på.

Jag kommer ihåg när jag satt, 25 år fyllda, på personalrummet med min rektor och på fullaste allvar sa att jag inte hann träna. Jag bodde då i ett hus på 40 kvadrat, hade inga djur och inga barn…. jo tjena! Sanningen var ju att jag inte PRIORITERADE träningen. Jag hade så mycket annat jag tycket var roligare!

Min fasta uppfattning är att man hela tiden gör VAL och om man upplever att man inte har tid, då har man PRIORITERAT bort tiden på annat.

 

SJÄLVBILD

Igår morse när jag stod och rullade ut hö till fåren så slog det mig helt plötsligt: -Jag är bonde!

Ja det låter löjligt, snudd på absurt…. Vad skulle jag annars vara?

Har funderat en del på detta och tänker idag skriva ett inlägg om självbild.

Hur man uppfattar sig själv och världen om kring har många olika anledningar och är väldigt komplex. Jag tänker inte här ge mig in i någon analys om varför jag ser på världen på mitt sätt utan mer ge en bild av hur jag ser den.

 

Jag kan inte minnas att jag som liten någonsin trodde att ”jag kan göra/bli precis vad jag vill!”

-Jag började tidigt se vad jag INTE kunde, och vad jag INTE var.

Låter väldigt negativt så här vid första anblicken, men dyker man lite djupare så kan jag hävda att det är raka motsatsen. Lite mer som att försöka göra det bästa av det man har istället för att drömma om det man inte har.

Exempelvis: Jag visste som liten att jag aldrig skulle få gå på ridlektioner eftersom det inte fanns pengar till det. Så jag var INTE en hästtjej. Man kan ju inte vara hästtjej utan att rida, eller hur? Jag älskade att läsa som liten och har läst massor med böcker… formligen dammsög skolbibliotekets bokhyllor men läste ALDRIG en enda hästbok. Min approach då var alltså att rikta blicken mot annat istället för att gå och längta efter något jag INTE kunde få. Problemet blir när dessa INTEn blir en del av vem jag ÄR. För det var ju faktiskt inte någon sanning,  nu vet jag  ju att jag älskar hästar och att ridning ger mig otroligt mycket.

För snart 20 år sedan träffade jag Martin, som bara ser möjligheter och  så sakteliga ändrades min syn på mig själv och vad jag kan åstadkomma.  Jag tog körkort, lärde mig att göra upp eld i pannan, tog MC-kort, flyttade till USA, tog dykcert, utbildade mig, lärde mig att köra traktor, skaffade barn och djur osv. Varje dag lär jag mig något nytt och utvecklas.

Men om autopiloten går på så är jag fortfarande den där lilla osäkra 20-åringen med massor av INTEn. Och lever man ett stressigt liv så GÅR autopiloten på -det är ett sätt att överleva!

Just där och då när jag rullade ut höet så slog det mig alltså att jag är bonde och äger alla de goda egenskaper som jag förknippar med det livet, som jag aldrig kunde drömma om när jag var 20:

Jag jobbar hårt med fötterna på jorden, går upp och ut till djuren med glädje, jag är driftig och händig och kan lösa problem som dyker upp,(det som går att laga med balsnöre eller najtråd är inte trasigt)  jag är stark, jag kan hantera motorsåg,  jag kan baka och laga mat,  jag kan hantera djuren, jag är inte rädd för bajs eller spindlar, jag är pålitlig och kan köra traktor, jag kan äta mina egna djur och vara med och slakta dem, jag kan ta vara på det som gården ger… och det allra viktigaste: jag tror på att jag klarar av att lösa det mesta.

Så, så här efter att jag jobbat 2 månader som heltidsbonde, så har min autopilot stängts av och  jag känner mig som en bonde! Måste rensa i fler INTEn vem vet vart detta slutar! 😉

En annan sak som slår mig i skrivandets stund är vad laddade ord kan vara!

-BONDE, det är ju bara ett yrke… eller?

 

Zen Habits

En blogg jag läser heter Zen Habits och är på engelska (Läser nästan bara amerikanska och australiensiska bloggar av någon anledning)

http://zenhabits.net/archives/

 

Den handlar kort och gott om mindfulness i vardagen.  Länkar till ett inlägg om att oroa sig.

http://zenhabits.net/ok/

 

Jag går ofta omkring och tänker att jag borde göra mer eller att jag prioriterat fel och borde göra något annat -det suger energi!

Våffeldagen eller Mariebebådelsedagen…

…eller Gullvis födelsedag. Gullvi, min svärmor.

-77 år skulle du blivit idag om du  inte somnat in i april för 8 år sedan.

IMG_2392[1]Jag älskar detta foto på dej och Henry.

Där står ni framför den nybyggda ladugården.

Visionärer som trodde på sig själva och som vågade att satsa.

Gullvi, du är den starkaste och modigaste kvinnan jag känt.

Jag önskar att ni båda hade fått mer tid här med oss.

Det hade varit så roligt att få diskutera med er om alla våra planer, fått råd och tagit del av er erfarenhet.

Ni hade älskat era barnbarn!

Maja är väldigt lik dej Gullvi, lika självständig och framåt.

Och Max lilla hand hade passat perfekt i din stora, Henry. Du skulle ha förstått och uppskattat alla hans funderingar kring livet i stort och maskiner i synnerlighet.

Ni är saknade!