SJÄLVBILD

Igår morse när jag stod och rullade ut hö till fåren så slog det mig helt plötsligt: -Jag är bonde!

Ja det låter löjligt, snudd på absurt…. Vad skulle jag annars vara?

Har funderat en del på detta och tänker idag skriva ett inlägg om självbild.

Hur man uppfattar sig själv och världen om kring har många olika anledningar och är väldigt komplex. Jag tänker inte här ge mig in i någon analys om varför jag ser på världen på mitt sätt utan mer ge en bild av hur jag ser den.

 

Jag kan inte minnas att jag som liten någonsin trodde att ”jag kan göra/bli precis vad jag vill!”

-Jag började tidigt se vad jag INTE kunde, och vad jag INTE var.

Låter väldigt negativt så här vid första anblicken, men dyker man lite djupare så kan jag hävda att det är raka motsatsen. Lite mer som att försöka göra det bästa av det man har istället för att drömma om det man inte har.

Exempelvis: Jag visste som liten att jag aldrig skulle få gå på ridlektioner eftersom det inte fanns pengar till det. Så jag var INTE en hästtjej. Man kan ju inte vara hästtjej utan att rida, eller hur? Jag älskade att läsa som liten och har läst massor med böcker… formligen dammsög skolbibliotekets bokhyllor men läste ALDRIG en enda hästbok. Min approach då var alltså att rikta blicken mot annat istället för att gå och längta efter något jag INTE kunde få. Problemet blir när dessa INTEn blir en del av vem jag ÄR. För det var ju faktiskt inte någon sanning,  nu vet jag  ju att jag älskar hästar och att ridning ger mig otroligt mycket.

För snart 20 år sedan träffade jag Martin, som bara ser möjligheter och  så sakteliga ändrades min syn på mig själv och vad jag kan åstadkomma.  Jag tog körkort, lärde mig att göra upp eld i pannan, tog MC-kort, flyttade till USA, tog dykcert, utbildade mig, lärde mig att köra traktor, skaffade barn och djur osv. Varje dag lär jag mig något nytt och utvecklas.

Men om autopiloten går på så är jag fortfarande den där lilla osäkra 20-åringen med massor av INTEn. Och lever man ett stressigt liv så GÅR autopiloten på -det är ett sätt att överleva!

Just där och då när jag rullade ut höet så slog det mig alltså att jag är bonde och äger alla de goda egenskaper som jag förknippar med det livet, som jag aldrig kunde drömma om när jag var 20:

Jag jobbar hårt med fötterna på jorden, går upp och ut till djuren med glädje, jag är driftig och händig och kan lösa problem som dyker upp,(det som går att laga med balsnöre eller najtråd är inte trasigt)  jag är stark, jag kan hantera motorsåg,  jag kan baka och laga mat,  jag kan hantera djuren, jag är inte rädd för bajs eller spindlar, jag är pålitlig och kan köra traktor, jag kan äta mina egna djur och vara med och slakta dem, jag kan ta vara på det som gården ger… och det allra viktigaste: jag tror på att jag klarar av att lösa det mesta.

Så, så här efter att jag jobbat 2 månader som heltidsbonde, så har min autopilot stängts av och  jag känner mig som en bonde! Måste rensa i fler INTEn vem vet vart detta slutar! 😉

En annan sak som slår mig i skrivandets stund är vad laddade ord kan vara!

-BONDE, det är ju bara ett yrke… eller?

 

Annonser