Klippa får

Vi klipper våra får själva. Martin har byggt ett klippbord, eller rättare sagt så byggde han ett bord för att meka med sin endurohoj för många herrens år sedan, det byggde han om till ett klippbord. Man sätter fast huvudet i en klyka och så klipper man fåret längs ryggraden och en sida i taget. När man sedan ska klippa halsen behöver man ta loss fåret.

Lagen säger att man måste klippa fåren en gång per år, men man bör klippa dem både höst och vår. Ska man ta vara på ullen så måste man klippa två gånger. Vårullen är full av ”bös” då har djuren varit inne hela vintern, legat på ströbädd och ätit hö. Höstullen är mycket renare, men tyvärr lite solblekt.

När vi har dem på klippbordet verkar vi också deras klövar, ja eller ”klipper naglarna”. Det är så mjukt på ströbädden så de sliter inte sina klövar under vintern. På hösten efter de gått ute är de mer slitna.

 

Här är den ena klöven klippt men inte den andra.

 

Det är så skönt att bli kliad när man är nyklippt!

 

SJÄLVBILD

Igår morse när jag stod och rullade ut hö till fåren så slog det mig helt plötsligt: -Jag är bonde!

Ja det låter löjligt, snudd på absurt…. Vad skulle jag annars vara?

Har funderat en del på detta och tänker idag skriva ett inlägg om självbild.

Hur man uppfattar sig själv och världen om kring har många olika anledningar och är väldigt komplex. Jag tänker inte här ge mig in i någon analys om varför jag ser på världen på mitt sätt utan mer ge en bild av hur jag ser den.

 

Jag kan inte minnas att jag som liten någonsin trodde att ”jag kan göra/bli precis vad jag vill!”

-Jag började tidigt se vad jag INTE kunde, och vad jag INTE var.

Låter väldigt negativt så här vid första anblicken, men dyker man lite djupare så kan jag hävda att det är raka motsatsen. Lite mer som att försöka göra det bästa av det man har istället för att drömma om det man inte har.

Exempelvis: Jag visste som liten att jag aldrig skulle få gå på ridlektioner eftersom det inte fanns pengar till det. Så jag var INTE en hästtjej. Man kan ju inte vara hästtjej utan att rida, eller hur? Jag älskade att läsa som liten och har läst massor med böcker… formligen dammsög skolbibliotekets bokhyllor men läste ALDRIG en enda hästbok. Min approach då var alltså att rikta blicken mot annat istället för att gå och längta efter något jag INTE kunde få. Problemet blir när dessa INTEn blir en del av vem jag ÄR. För det var ju faktiskt inte någon sanning,  nu vet jag  ju att jag älskar hästar och att ridning ger mig otroligt mycket.

För snart 20 år sedan träffade jag Martin, som bara ser möjligheter och  så sakteliga ändrades min syn på mig själv och vad jag kan åstadkomma.  Jag tog körkort, lärde mig att göra upp eld i pannan, tog MC-kort, flyttade till USA, tog dykcert, utbildade mig, lärde mig att köra traktor, skaffade barn och djur osv. Varje dag lär jag mig något nytt och utvecklas.

Men om autopiloten går på så är jag fortfarande den där lilla osäkra 20-åringen med massor av INTEn. Och lever man ett stressigt liv så GÅR autopiloten på -det är ett sätt att överleva!

Just där och då när jag rullade ut höet så slog det mig alltså att jag är bonde och äger alla de goda egenskaper som jag förknippar med det livet, som jag aldrig kunde drömma om när jag var 20:

Jag jobbar hårt med fötterna på jorden, går upp och ut till djuren med glädje, jag är driftig och händig och kan lösa problem som dyker upp,(det som går att laga med balsnöre eller najtråd är inte trasigt)  jag är stark, jag kan hantera motorsåg,  jag kan baka och laga mat,  jag kan hantera djuren, jag är inte rädd för bajs eller spindlar, jag är pålitlig och kan köra traktor, jag kan äta mina egna djur och vara med och slakta dem, jag kan ta vara på det som gården ger… och det allra viktigaste: jag tror på att jag klarar av att lösa det mesta.

Så, så här efter att jag jobbat 2 månader som heltidsbonde, så har min autopilot stängts av och  jag känner mig som en bonde! Måste rensa i fler INTEn vem vet vart detta slutar! 😉

En annan sak som slår mig i skrivandets stund är vad laddade ord kan vara!

-BONDE, det är ju bara ett yrke… eller?

 

FÖRKULTIVERING

 

I måndags skolade jag om första omgången jag sått och sådde en ny omgång med frön som de flesta börjat kika upp.

Jag gör planteringskrukor av tidningspapper med en sådan här:

 

Jag har köpt min på Runåbergs. Den är väldigt lätt att använda men om man vill kan man använda en burk (helt gratis)  i lagom storlek att göra krukor på.  Denna får till botten bra, det är lite svårare att få till med att bara vika.

Nio sådana krukor får precis plats i godislådor som jag kan hämta gratis på godisfabriken. Med locket käckt på svaj har man ett funktionellt drivhus.

När man planterar om tar man bara papperskrukan och stoppar ner i en större kruka alt mjölkpaket.

Ska bli väldigt spännande att se hur bra jag lyckas!

Har sått massor med grönsaker, plus att jag ska så en hel de på friland…

JÄTTEKUL!!!

Om jag får till odlingen i år så kommer jag i det närmsta bli självförsörjande på grönsaker. -Inte helt och hållet på vinterhalvåret.

Jag har planterat solrosor, prydnadspumpor och stora pumpor som jag hoppas kunna ha med och sälja på Bonnamarkanden i Sepember.

 

85årspresent…

Idag har jag virkat färdigt en sjal som ska bli en 85 årspresent. Den är virkad i ett akrylgarn, Big Verona efter ett gratismönster på Drops.

2 varv man upprepar tills man fått stl man vill ha, eller tills garnet tagit slut…

Veterinärbesök -igen…

Igår hade veterinärbesök igen.

Tackan som inte kunde stödja på sitt ben kunde fortfarande inte stå och vi hade inte sett någon efterbörd hos kon med dubbelkalv. Vi passade också på att spola en kos svullna öga och ta ett prov på Clints kliiga öron.  Vi började inne hos tackan. Vi har klämt och känt på hennes ben men inte funnit någon riktigt orsak till hennes smärta. Det gjorde inte veterinären heller, kanske var hon lite varmare om fotleden, men inte svullen. Hon har hela tiden varit pigg och vid god aptit. Vi fick smärtlindring att ge i 5 dagar, om hon inte blev piggare på den tiden så var det läge att ta bort henne. -I morse när vi kom upp och skulle mata så sprätte hon runt i boxen och stödde till och med på sitt ben!

Sedan gick vi till korna, veterinären kände efter om efterbörden fanns kvar, men hon trodde att hon gjort sig av med den, livmoderhalsen hade stängt sig och det luktade inte illa, hon fick iallafall ett piller mot infektion. När en ko har dubbelkalv vill man ju absolut inte att hon ska ”gå ner sig”!

Den andra kon med svullet öga, hittade veterinären inget större fel på, hon trodde att hon fått ”bôs” under det nedre ögonlocket, vi spolade och hade på en kräm. Det ska vi fortsätta med två gånger dagligen i fem dagar.

Clint trodde hon hade svamp i sina öron, men hon skulle analysera proverna. Troligen blir det en tid hos vet med sövning och öronspolning till veckan. Då ska jag passa på att ta med kaninerna och få dem ”genomgådda” och kloklippta.

När vi var färdiga hos korna efter kanske 20 min gick vi tillbaka till fåren för att ge tackan sprutan, då hade ett får lammat och lammen stod på darriga ben.- Från att inte visa några tecken alls till färdig tvillingförlossning på 20 min, önskar att alla lamningar gick till så!

Zen Habits

En blogg jag läser heter Zen Habits och är på engelska (Läser nästan bara amerikanska och australiensiska bloggar av någon anledning)

Archives

 

Den handlar kort och gott om mindfulness i vardagen.  Länkar till ett inlägg om att oroa sig.

You’ll Be OK

 

Jag går ofta omkring och tänker att jag borde göra mer eller att jag prioriterat fel och borde göra något annat -det suger energi!

Tvillingar och Starar

Under helgen har jag varit på ullkurs och spunnit på både slända och spinnrock. 🙂 Jättekul och jag ska skriva ett längre inlägg om det senare.

Medan jag var borta så kalvade Paulina och det blev tvillingkalvar. Det har aldrig hänt förut här på gården. Det blev en av varje och de var stora och fina! Hon skötte kalvningen själv utan problem. Igår kalvade också Ellen. Så nu har vi sex kalvar att hålla reda på. Det är tre kor kvar som ska kalva, men det ser inte ut som om det är dags än på länga, så i morgon ska släppa ut kalvarna och bygga om lite så att de får tillgång till kalvningsboxen också.

En av fjolårstackorna hade ont i ett ben igår, vi skiljde av henne och får se om det bara var en stukning som rätar till sig eller om det var något allvarligare.

Det blir en utearbetsdag idag, vi ska göra det sista ”finliret” på rovdjursstaketet, det kommer någon ut och inspekterar det under veckan. Sedan får vi våra bidragspengar (om staketet håller måttet då vill säga) och då KANSKE det finns utrymme för en spinnrock i budgeten…. Weeeho!!!

I går när jag kom hem och klev ur bilen möttes jag av ett nästan öronbedövande kvitter. Stararna hade börjat flytta hit. Det såg ut som en jordfräs gått igenom de årsgamla koblajjorna…. Sedan vi började beta här hemma så har stararna samlats här i flera hundratal om kvällarna. Det är tur att de har rätt trevligt kvitter! 🙂

Det är väldigt intressant hur floran och faunan har förändrats sedan vi skaffade betande djur! Vissa arter har helt eller delvis försvunnit och andra har flyttat in. Eftersom vi inte längre har orörda åkrar med högt gräs så har huggormen, fästingarna och sorken nästan försvunnit. Men eftersom vi inte längre har så mycket sork så har vi inte heller ormvråk, uggla och räv i samma utsträckning. Vassen blir betad och det har gjort att fiskgjusen har hittat tillbaka efter att ha varit osynlig några år. I floran har det nog hänt ännu mer men det är ju inte lika påtagligt, då behöver man titta lite närmare. Det som är mest tydligt är att vi inte längre har så mycket skräppa och tistel.

Nu är det dags att sätta fart!

En lycklig barndom

Tidigt i morse kom Max ner för att han frös så han sov i sängen ett par timmar innan det var dags att kliva upp. Maja vaknade strax innan sex och kom ner hon också. Det är så underbart att få ligga tillsammans hela familjen och prata, killas, skratta och mysa ihop. ❤ Tänka vad jag kommer att sakna det den dagen de inte längre vill krypa ner hos mamma!

Jag funderar mycket på hur det är att växa upp på en gård, vad mina barn kommer att säga senare om sin uppväxt.

”Vi hade aldrig råd med allt det där som kompisarna hade och gjorde. Vi åkte aldrig till Thailand eller till Norge för att åka skidor. Alla andra hade mobiltelefoner i ettan men vi fick inte telefon för än i 9 an… Det luktade alltid bajs hemma och det var flugor över allt! Vi fick aldrig Chicken Nuggets, panpizza, köpta fiskpinnar och annan god mat, bara tråkiga hemlagade grytor, ja också fick vi äta våra EGNA djur! Kommer aldrig att glömma när ni slaktade Niklas, mitt älsklingslamm….”

eller:

”Det var alltid så mysigt att gå upp till djuren. Tänk alla fina lamm vi fått hålla och vad spännande det var att vara med vid kalvningarna. Vi gjorde så mycket kul hemma som andra inte gjorde. Kommer ihåg hur vi klättrade omkring i allt skrotet och lekte zoo. Vi hade så mycket bra böcker och många spel jämfört med andra. Hemma var det alltid hemtrevligt, lite lagom skitigt så att man inte behövde bry sig så mycket om allt, det var så mysigt på helgen när det fanns nybakad kaka när man vaknade. Mmmm mammas kaka med sirap. Det var så kul när vi hjälptes åt med potatisskörden och honungsskörden…”

Ja verkligheten ligger väl någon stans där mittemellan. Kan tänka mig att det kommer en tid i tonåren när de tar avstånd och det klagas en hel del men hoppas att de så småningom landar i att de nog hade det rätt bra ändå!

Jag tänker rätt ofta på hur jag vill att barnen ska minnas sin barndom. Jag tycker mycket om att vara tillsammans med mina barn och hoppas att jag ger dem det de behöver!

Tror att många bara ”lever på” utan att reflektera så mycket. Man klämmer in en massa aktiviteter och ingen tid till reflektion eller vila. Men, vad vet jag om vad andra tänker och gör egentligen?!!

Ett till lamm

Idag har vi fått ett litet lamm till. 🙂 Allt gick bra!

Det är så mysigt när man har små krabater hoppandes omkring! Men det är lite besvärligt också! Idag så hoppade en kalv ut på matbordet och gick sedan in till tjuren. Han tycker INTE om när någon liten kommer in till honom, så han markerade med en gång. Den lilla kunde då bara vänt om och gått ut på matbordet igen, men nej då, hon var tvungen att gå längre in i hans box. 😦 Tjuren stångade till kalven och då sprang jag för att hämta Martin. När vi kom tillbaka låg kalven ner i ett hörn och tjuren stod med huvudet nere och blängde på henne. Martin klättrade in, fick bort tjuren och tog ut kalven. Hon verkade okej och förhoppningsvis lärde hon sig något på det. Så nu får vi sätta upp stopp på matbordet så att kalvarna inte kommer längre än på matbordet…

Annars så har jag varit och fikat hos grannen, mysigt! Och så har jag arbetat på min påskkärring som är min läxa till nästa Ullakademi-träff. Undrar om den någonsin blir klar?

Bina

Första april idag då, får väl se hur många aprilskämt jag går på under dagen…

Igår var sista dagen man fick flytta bivax, så vi packade släpkärran full för att åka och smälta ner vax och få ramarna rengjorda . Honungen vi hade kvar i ramarna i garaget hade möglat, så de fick också åka med.

Det var inte så kul men vi tog oss en riktig titt på de döda samhällena, och nu har vi en teori om varför det gick så så dåligt.

För det första hade vi för många bisamhällen på samma ställe. Vi fick inte så mycket honung och det tyder ju på att de inte fått nog med mat. Bina får flyga långt för lite och det försvagar samhällena.

Sedan höll Martin på och odlade drottningar och bytte drottningar på flera av samhällena. Odlingen försvagar samhället eftersom man tar bin från dem för att de ska föda upp drottningen, sedan så misslyckades flera av drottningtillsättningarna och det blir ytterligare ett störningsmoment som försvagar samhällena.

Den sista orsaken, spiken i kistan om man säger så är nog att vi blandade vårt eget foder och matade dem för sent. När man blandar eget foder kallt så innehåller lösningen mer vatten än den man köper färdigblandad. Jag kommer inte ihåg procentsatsen nu men resultatet blir att bina får en sockerlösning som innehåller rätt mycket vatten. Då måste bina ha chans att torka den och få ner vätskenivån. Om man utfordrar för sent så finns det då inte nog med tid eller nog med bin för att klara den uppgiften.  Den slutsatsen drar vi eftersom det var en hel del mögel i kuporna vilket tyder på en alldeles för hög fuktighet. Till detta så har vi haft våra bin i frigoltkupor här hemma, de bodde i sådana när vi köpte dem. Dessa skrotar vi nu, det är definitivt bättre med trä som andas.

Sedan är det ju så att om samhällena redan är försvagade så har de ännu sämre chans att stå emot varroakvalstren.

Skönt är att vi inte fått någon alarmerande bisjukdom som dödat alla våra samhällen, riktigt uselt är att det är vi själva med vår okunskap som tagit död på dem! 😦

Här får ni en lånad bild av ett fint litet honungsbi på en sälg.

Bilden kommer från: http://www.naturephoto-cz.com/honungsbi-picture_se-13923.html