Att stanna upp

Idag har jag faktiskt lite tid till eftertanke och reflektion. Det var länge sedan sist! Det är så mycket att göra så det går i ett tills jag ramlar halvt medvetslös i sängen och sover som en stock…

Jag var på ett kvällsmöte igår och när jag kom hem var det kallt och stjärnklart. Här ute på landet ser man verkligen var enda stjärna! Helt otroligt! Jag såg ett stjärnfall. När jag funderade på vad jag skulle önska mig slog det mig att jag inte har mycket att önska för min egen del! Jag har verkligen alla mina behov tillfredsställda och mycket mycket mer! Så jag önskade något för någon annan persons räkning!

När jag sovit en stund kom Martin och drog mig i foten och mumlade och spottade -KOM med tandborsten i mun. Jag var inte jätteglad kan man säga… men när han visade mig Norrskenet blev jag helt betagen! Det är inte så ofta som vi har Norrsken här, har sett det två gånger tidigare, men denna gången ”vandrade” det och var riktigt tydligt!

I morse när vi vaknade var tjärnet täckt av dimma. Kossorna gick och betade i förgrunden och det var kallt och klart!

När jag ger mig tid att stanna upp och verkligen SE allt detta vackra i naturen skänker det mig stor lycka!

Det gäller att se det lilla i det stora!

-För att klara det gäller det att stanna upp ibland! Och DET är inte alltid så lätt!

MINDFULNESS

Sista veckan i juni var jag på en fem dagar lång (två halvdagar och tre hela dygn) lång mindfulness kurs. Jag bodde på folkhögsskolan och hade helpension.

Kursen bestod av olika sorters meditation och vissa föredrag/lektioner.

Vi gjode sittande meditation, kroppsskanning, gående meditation, meditativt ätande, mindful yoga och mettameditation. Under ett dygn var vi tysta och kommuniserade inte alls, ingen TV, dator, telefon, skrivande eller läsande och utan ögonkontakt.

Jag har försökt att skriva ett inlägg om denna kurs ett flertal gånger, men det är riktigt svårt att försöka klä den i ord!

Jag började kursen med spänning, lite oro och öppet sinne.

Det var obekvämt och tråkigt, det fanns kursdeltagare som jag kännde stort motstånd till, läraren var inte alls som jag tänkt mig och jag hade riktigt svårt att hålla mig vaken! Och snacka om att man känner sig löjlig när man s a k t a  l y f t e r  d e n  e n a  f o t e n  o c h  s ä t t e r  d e n  f r a m f ö r  d e n  a n d r a…. samtidigt som man när man lyfter foten drar in ett andetag och när man sätter ner foten andas ut. Utomhus. -När andra människor går förbi…i 20 (!) minuter. MINST en gång dagligen…

De första nätterna sov jag som en stock och mådde lite illa efter frukosten när meditationen skulle sätta igång, ville helst gå och lägga mig igen. På onsdag eftermiddag började det tysta dygnet. Jag var lite orolig för hur det skulle gå… jag som pratar konstant…. Efter middagen gick jag en promenad och sedan var det ju typ bara att gå och lägga sig som fanns kvar att göra. Jag sov 10,5 timmar den natten. Så efter frukost i tystnad började meditationsmaratonet! Det fortsatte i tystnad fram till 16 på eftermiddagen. Under dagen hade många känslor passerat och jag kännde mig rätt spak efter att ha lyssnat enbart på mina egna tankar…

Ett exempel: Oj! Vilka fina blomsterplanteringar! De har planterat i betongrör i olika höjder. Betongrör har vi ju hemma. Det kan ju jag göra! ….Jag har inte planterat en enda blomma i år. Jag som hade sådana planer… Tänk att jag aldrig ska kunna få till det! Hur svårt kan det vara att få några frön i jorden! 😦

Blomplanteringen väckte känslor av glädje för att det var vacker att se på och sedan på bara några sekunder byttes till  känslor av skam, att inte räcka till.

Och så där fortsatte det… RIKTIGT läskigt att inse! Samtidigt som det gav mig energi! För jag började kunna stoppa mig själv. Stoppa efter den första positiva tanken och stanna kvar i den. Och den dagen klarade jag av att göra kroppskanningen UTAN att somna!

På eftermiddagen när vi fick börja prata igen, ville jag inte prata! Jag ville inte dela med mig av det som skett inuti mig! Det var nästan som när bara jag visste att jag var gravid och jag gick runt och mös över att ingen annan visste… Jag hade en hemlis… en hemlis som gjorde mig upprymd… nästan nykär!

Den natten och dagen efter hade jag så mycket energi! OJ!

Nu kämpar jag för att få till det med minst en meditation om dagen. Det lyckas inte jämt, men har jag mediterat dagligen under några dagar mår jag SÅ mycker bättre! Jag får en helt annan tolerans med mig själv och min omgivning och klarar bättre av att se allt det underbara omkring mig!

Någon gång ska jag helt klart åka på ett buddistiskt tyst retreat!

 

FORSA

Jag fick ett inbjudningskort idag. Jag blev bjuden på bröllop i San Diego i september. Det är en barndomsvän en gammal klasskompis som ska gifta sig. Ååååå vad jag önskar att jag hade den ekonomiska möjligheten att åka dit! Först en tur till alla nära och kära i Los Angeles, sedan till San Diego på bröllop och efter det fortsätta till mitt fadderbarn i Mexico!

Tyvärr finns det ingen möjlighet!

Annars har jag gjort något stort idag!

Jag har begärt tjänsledigt från mitt lärarjobb resten av året. Det känns pirrigt, som om jag hade sockerdricka istället för blod i kroppen… och det känns HELT RÄTT!

Efter jag var med och arrangerade Bonnamarknaden förra året fick jag en förfrågan om jag kundet tänka mig att bli projektledre för ett framtida Leaderprojekt i kommunen. Man hade gjort en förstudie som skulle fortsätta i ett nytt projekt. Det är Företagarna, Centrumföreningen, Dalslands Turist AB, föreningen Dalslandsturism och Bengtsfors utvecklings AB som står bakom projektet. Vi har döpt projektet till

FORSA: Företagande ORganisation Samverkan Arrangemang.

Jag kommer huvudsakligen att jobba med fyra saker: Att skapa en organisation som kan fortleva efter projektets slut, utveckla en torghandel med närproducerat i Bengtsfors, stötta och utveckla redan befintliga arrangemang i kommunen och att fånga upp ideér och hjälpa till att utveckla nya arrangemang.

JÄTTESPÄNNADE!!!!

Min första uppgift blir att utveckla mässan i anknytning till Kanotmaraton i augusti!

 TJO HO!!!!

😀

FULBLOGG

Läste på en annan blog att det var en ”ugly blog” och det betydde att författaren inte la ner en massa tid på layouten på bloggen, snygga foton i läckra vinklar osv.  utan koncentrerade sig på textinnehållet.

Det gillade jag!

Får lätt prestationsångest…

Men nu har jag bestämt mig för att detta är en FULBLOGG

-gillart!

🙂

Edit: Hmmm om man inte heller har något vettigt att säga då… Då blir det ju en fulblogg utan innehåll… ja ja….

Hur mycket pengar behöver jag för att jobba?

Hur mycket pengar behöver man för att arbeta?

Konstig fråga va?

Något jag funderat på ett tag…

Hur mycket pengar gör jag av med bara på att arbeta?

Vad kostar mina resor till och från jobbet? Hade vi klarat oss med bara en bil om jag inte jobbade? Hur mycket varje  månad kostar barnomsorgen? Hur mycket extra lägger jag på att handla mat för att jag är stressad och inte hinner att laga mat och baka mitt bröd när jag jobbar? Hur mycket mer kostar min garderob för att jag jobbar? Klarar jag mig med färre kläder när jag är hemma? Hur mycket dåligt samvete köper jag bort genom att ge mina barn leksaker som de inte behöver istället för min tid och upplevelser tillsammans? Hur mycket pengar lägger jag på att ”slappna av” för att jobbet gör mig stressad? Exempelvis massage, bio, restaurangmiddagar, pubkvällar, hobbyartiklar… Hur mycket pengar lägger jag på att köpa nya gardiner, dukar, tavlor m.m. istället för att ha tiden till att sy/virka/sticka/måla själv?

Man kanske inte alls kan räkna så här?

Men jag tror nog att det är lite nyttigt att tänka till i bland.

Tänka till på vad det är man håller på med… igentligen!

Kalljäst bröd

Idag fick man lammstek och potatisgratäng till middag när man kom hem! 😀 Underbart gott! Inga fel med att jobba då!

Ikväll tänkte jag bara tipsa om att kalljäsa bröd. Jag är ledig i morgon och jag har en vetesurdeg och en Dalslandskakedeg på jäsning i skafferit. Brödet får en ”mognare” smak och luftbubblorne som bildas blir större än när man varmjäser. Det gör att brödet känns luftigare och saftigare.. Man kan ta vilket recept som helst med jäst i, man halverar bara jästen och så låter man degen stå lufttätt. Dvs. i bunke med gladpack på eller i en plastlåda med lock svalt över natten.

Sedan bakar man ut brödet, jäser igen men i rumstemperatur denna gång och gräddar precis som vanligt.

 De plastlådor som jag använder finns här: http://www.clasohlson.se/Product/Product.aspx?id=164766083

Att BLOGGA

Har funderat en hel del på den ”sociala” delen av internet. Vad man skriver om på sin blogg eller delar med sig av på Facebook…

När jag sitter och läser mina gamla inlägg så ser ju verkligen mitt liv ut att vara en enda skimrande lantlig dröm!

 Jag skriver inte om att jag åter igen är efter med min tvätt så att tvättstugan håller på att svämma över och det knappt finns ett par trosor kvar i garderoben. Bara för att jag har fullt upp med att tvätta och tror inte att någon annan skulle vara intresserad.

Jag skriver inte om att jag på en månad VABar för fjärde gången och har oerhört dåligt samvete över att inte vara på jobbet. För jag vill inte lämna ut mina barns hälsostatus till vem som helst.

Jag skriver inte om när Martin och jag bråkar för att vi är helt slutkörda och jobbar non-stop med olika saker och inte orkar ha försåelse för att den andre jobbar lika mycket fast med något annat. För att då tar vi oss tid till varandra istället!

Jag skriver inte heller om hur sviken jag känner mig av en viss familjemedlem som inte ens vill ha mig kvar som vän på Facebook, låtsas om som hon inte ser mig, ignorerar mina sms och mail, för att jag sålt en bil till henne på avbetalning och faktiskt vill HA mina pengar. Istället vägrar jag att bli förbisedd.

Jag skriver inte när livet är helt omöjligt och allt bara rusar runt mig, för att jag inte har vare sig tid eller energi över till det då.

Jag skriver inte om att jag knappt har tid att träffa någon av mina vänner för att livet är så fruktansvärt inrutat för att över huvud taget gå ihop! Och att när jag väl har lite tid över kan känna mig väldigt ensam för då sitter inte mina vänner och väntar på att jag ska få några minuter över… Istället försöker jag ändra på något, jag jobbar mindre denna termin än förra.

Jag skriver inte om att jag inte har någon som kan hjälpa mig med barnen eller markservicen när det är höskörd, eller fåren ska klippas, eller annat som vi behöver vara båda två på. Jag löser situationen istället.

Jag skriver inte om allt som är negativt eller utmanande omkring mig för att jag tror att det bara gör det dåliga värre. Jag vill se allt som är positivt och underbart i livet. Men det betyder ju inte att jag också precis som alla andra har många jobbiga saker att ta tag i dagligen. Och många gånger orkar jag inte blogga när livet är kaotiskt.

Vi behöver nog alla tänka på att den bild vi visar upp av oss själva på nätet eller IRL för den delen, bara är EN del, det vi väljer att fokusera på av en eller annan anledning.

Jag väljer att fokusera på det bra och utvecklande jag har i mitt liv. Jag bloggar för att andra som är intresserade av landet och om hur det är att driva en liten gård tillsammans som en liten familj ska kunna läsa om det här. Jag försöker inte försköna mitt liv utan fokuserar på det bra.

🙂

Till min syster Sussi:

När jag började älska mig själv av Charlie Chaplin

 

När jag började älska mig själv, förstod jag att jag alltid och vid varje tillfälle befinner mig på rätt plats vid rätt tidpunkt, och att allt som sker är riktigt -utifrån detta kunde jag vara lugn. Idag vet jag att detta kallas TILLIT.

När jag började älska mig själv, kunde jag urskilja, att emotionell smärta och lidande endast är signaler till mig själv, att jag lever i konflikt med min egen sanning. I dag vet jag att detta kallas att vara AUTENTISK.

När jag började älska mig själv, slutade jag längta efter ett anorlunda liv, och jag kunde se, att allt runtomkring mig är en uppfordran att växa. Idag vet jag att detta kallas MOGNAD.

När jag började älska mig själv, slutade jag att beröva mig själv min fria tid och jag slutade med att planlägga storslagna projekt för framtiden. Idag gör jag endast sådant som ger mig fröjd och glädje, sådant som jag älskar att göra och som får mitt hjärta att sjunga och jag gör det på mitt eget sätt och i min egen takt. Idag vet jag att detta kallas för ÄRLIGHET.

När jag började älska mig själv, befride jag mig från allt som inte är bra för min hälsa -mat, människor, ting, situationer. Allt som hela tiden drar mig ner och bort från mig själv. Till att börja med kallade jag det för sund egoism, men idag vet jag att det är KÄRLEK TILL MIG SJÄLV.

När jag började älska mig själv, slutade jag med att alltid vilja ha rätt och ända sedan dess har jag mindre fel. Idag har jag upptäckt att detta kallas för ÖDMJUKHET.

När jag började älska mig själv vägrade jag att fortsätta leva i det förgångna och att oroa mig för framtiden. Nu lever jag endast i ögonblicket, där ALLT äger rum. Idag lever jag dag för dag och kallar det för MEDVETENHET.

När jag började älska mig själv, insåg jag att mina tankar kan göra mig eländig och sjuk. Men när jag kopplade ihop det med mitt hjärta, blev mitt tänkande en värdefull kompanjon. Denna förbindelse kallar jag idag för HJÄRTATS VISDOM.

Vi behöver inte längre frukta vare sig meningsskiljaktigheter, konflikter eller problem med oss själva eller andra. Till och med stjärnor stöter samman ibland var vid nya världar uppstår. Idag vet jag att det är det som är LIVET.

Charlie Chaplin

Med tanke på allt vi pratade om idag!

Är glad att du finns ska du veta!

KRAM 

Positiva nyheter!

 

Idag när jag läste Dalslänningen med bilagan Företagssamma Dalsland blev jag riktigt glad! Det var så många glada och positiva nyheter! Tänkte ta tillfället i akt och sprida dem ännu mer!

Dalia satsar 3 miljoner och bygger om. Vi ska få ”pitchers” i Bengtsfors! Tummen upp! Ser fram emot längre öppettider, fler maträtter och nyanställningar! Heja Hans Sprung, VD!

Ett stort uppslag om en lyckad temadag på biblioteket –Livet värt att leva, där flera färgstarka bengtsforsbor pratade om vad som gör livet värt att leva. (Jag hade tänkt mig dit men fick vara hemma och VAB:a istället.)

20 st ungdomar får lov att bedriva egna företag under sommaren i kommunerna Bengtsfors, DalsEd och Åmål. De blir s.k. sommarlovsentreprenörer. Bra!!!! Tänk att få prova på det!

DVVJs verksamhet växer och de samarbetar med Green Cargo. De behöver hyra in fler personal för att klara sommartrafiken med rällsbussarna.

KÅPI breddar genom att leasa ut entrémattor.

Kirurg startar i Bengtsfors. Dalslands kirurgi

Anrika Carlssons Möbler utveckals. De uppgraderar maskinparken. I fjol började de tillverka möbler till offentliga miljöer och tänker samarbeta tätt med Stenebyskolan!

Abelco är på väg tillbaka mot goda försäljningssiffror efter att ha varit inne i en svacka under ett par år.

Tisselskog Semestercenter planerar att bygga i Tisselskog. Inte mindre än 23 fritidshus, ett hotell med konferrensdel, gym och 20 hotellrum, restaurangdel.

Och i Provinstidningen Dalslands Dalslandsaffärer gick det att läsa:

Hästskoproduktion flyttas från USA till Dals Långed och Mustadfors bruk nyanställer.

Rexcell i Skåpafors har utvecklat ett nytt dukmaterial som heter Evolin. Detta kommer att bidra till att de arbetstillfällena som redan finns i Skåpafors tryggas.

Det var många fler positiva nyheter som handlade om Dals Ed, Åmål, Åsensbruk med flera ställen i Dalsland. Jag tog bara upp de som var direkt kopplade till Bengtsfors kommun.

HÄRLIGT tycker jag!!! MER sådant!

Att vara lärare

 

Med tanke på mötet jag var på igår och avtalsrörelsen postar jag här ett inlägg från en annan blogg som handlar om en lärares vardag:

Bloggen jag hittade det på:http://johankant.wordpress.com/2012/03/10/en-lararskildring/

Jag fick ett brev!

Jag fick ett brev som fick mig att fundera, inte så att det vände upp och ner på min syn på saker och ting. Inte heller att det var något nytt under solen, utan att det var ett vittnesmål från en lärare som tydligt beskrev sin arbetssituation. Jag ha under en längre tid hävdat att läraryrket är samhällets viktigaste arbete. Då blir det uttalandet klätt med ord, när en enskild lärare beskriver sin situation och hur denne ser på sitt jobb. Säkert är det många lärare som känner igen detta och därför vill jag publicera brevet. Här kommer det:

Vad ska man säga? Jag har jobbat som lärare i tio år och jag älskar/älskade det jobbet. Men jag slutade. Det var lite som att göra slut med sin första flickvän. Men just nu vill jag inte tillbaka. Vad kan det bero på?1. Jag vill inte bli misstrodd. Jag vill att rektorer, skolpolitiker och journalister m.fl. ska utgå från att jag är ett proffs tills motsatsen bevisats. Nu är utgångsläget väldigt mycket att något är fel om inte motsatsen bevisats. Detta leder till en situation som påminner om Josef K:s i Processen. Man ska dokumentera allt man gör, så att man kan bevisa att inget felaktigt har skett. Det finns ingen tydlig anklagelse, så för att föregripa en potentiell anklagelse (vilken som helst) så måste man visa att man aldrig gjort något fel. Det ska skrivas pedagogiska planeringar, trots att alla vet att undervisning inte kan följa en planering. Den måste kontinuerligt planeras och planeras om utifrån förutsättningar. Lik förbaskat ska det lämnas in ett litet papper som beskriver något som i själva verket inte kommer att inträffa. 

Sedan ska alla kunskapsresultat dokumenteras på sådant sätt att andra kan ta del av den – inte ändamålsenligt – dvs. så att jag kan hålla reda på vad eleven kan och kan tala om det för eleven – utan så att vem som helst kan läsa och förstå det. Dessutom är betygs- och uppföljningstrycket så stort att man får lägga på tok för mycket tid på att försäkra sig om att man tar upp alla föreskrivna mål och allt innehåll och att alla betygskriterier används vid bedömningen (för man kan inte missa någon del för då får eleven F). Detta går ut över friheten i arbetet. Det går ut över medinflytandet och gör lärarjobbet mer till ett kamrersjobb än till ett pedagogiskt arbete

Sedan ska åtgärdsprogram upprättas och möten hållas. Att det tar tid och fokus från själva åtgärderna verkar ingen tänkt på. Det är viktigare med pappren än det man gör. Om ingen planering finns, om resultaten bara finns i mina anteckningar om inga åtgärdsprogram upprättas då har inte undervisningen planerats, inga resultat uppvisats och inga åtgärder vidtagits – för det finns ingen tillit. Ingen verkar längre räkna med att någon lärare kan vara samvetsgrann, engagerad och ansvarsfull. Alla är skyldiga till motsatsen bevisats.

Och till och med när alla planer är skrivna och alla lektioner, prov, bedömningsformer och omdömen gjorda och dokumenterade, kommunicerade och förankrade – enligt konstens alla regler och i enlighet med alla bestämmelser – så ringer ändå någon förälder (som aldrig kommit på utvecklingssamtal och som inte har en aning om all denna myckna dokumentation och allt detta monumentala arbete) och klagar och river upp himmel och jord över att deras barn “bara” fått Godkänt som betyg. I dessa lägen har du inget stöd att vänta från din rektor. Det spelar ingen roll hur mycket du dokumenterat, hur bra utvärderingar du har och hur engagerad du är. Du får inget stöd utan får ensam ta smällen och får på sena kvällstimmar sitta i timmar med föräldern och tålmodigt förklara vad betyget beror på. De litar förstås inte heller på dig som lärare. Det spelar ingen roll att eleven sagt att man är “bästa läraren” – de vet ju, de har ju läst i tidningen, att alla lärare är inkompetenta.

2. Jag vill undervisa. Men undervisningen ges inte mer plats än de schemalagda lektionerna. Man förväntas teleportera sig från ena änden av skolan till den andra för att hinna till nästa lektion. Och man verkar tro att läraren kör samma gamla lektioner om och om igen och att lektioner tarvar varken förarbete eller efterarbete.

Det tar tid att botanisera runt på nätet och att läsa på i olika böcker och diskutera med kollegor. Man kanske själv måste gå på ett studiebesök eller gå en kurs ibland? Man kanske rentav måste sitta en stund i lugn och ro och tänka? Men inga möten kan du utebli ifrån och inga lektioner ställas in. Från 7.30 till 13.00 kan du vara i arbete utan rast eller mat. Det viktiga är att du är där (på plats) inte kvaliteten på din insats. Nej, det har inte bara hänt en gång.

3. Jag vill vara ledig någon gång.

4. Jag vill att det jag gör ska tas på allvar. Jag vill få tid och möjlighet inom ramen för 45 timmar (inte 50, inte 60) att göra research för undervisningen, hitta inspiration så att jag kan sprida glöd och engagemang, tid att analysera resultaten i klasserna och framförallt tid att tänka ut, formulera, testa och utvärdera min undervisning. Ska du göra det du har utbildning till måste du jobba 10 timmar gratis i veckan. Om du reducerar dig själv till en kopia av dig själv eller till en megafon för ett läromedel och skriver omdömen som du i hemlighet skäms för, ja, då kan du kanske få fason på din arbetstid och ha tid till dina egna barn.

5. Jag vill få kunna göra fel. I den nuvarande misstroskulturen finns inget utrymme för misstag. Allt måste vara på plats. Alla papper inne i tid. Alla betygskriterier bedömda. Allt innehåll behandlat. All närvaro införd. Alla telefonsamtal ringda. Alla PK-orden sagda. Jobbet är omänskligt. Gör du minsta miss så har du inte gjort det du ska. “Good enough”-nivån är att allt ska vara gjort. Och den inbäddade kritiken, eller öppna klagomålet uteblir inte heller. Även om du gjort rätt på allt i åratal så är kan du räkna med att någon lagt märke till att du la in omdömen i en klass lite sent eller glömt frånvarorapportera i en klass. Då väger kvaliteten på undervisningen och relationen till eleverna plötsligt lätt.

Slutligen
I nuläget verkar alla utom lärarna själva veta vad som ska göras i skolan och hur det ska göras. I tidningarna slås de sviktande resultaten upp på förstasidorna och diverse förståsigpåare lägger ut texten kring vad som måste göras. Alla kan lägga till nya arbetsuppgifter åt lärarna som allt som oftast genererar ännu ett papper. Forskarna skriver i raljerande ordalag om lärarnas felaktiga betyg, lustiga och bristfälliga omdömen och utvecklingssamtal; eller om deras bristande IT-kompetens; eller om hur de inte följer kursplanen. Alla kan säga vad som är fel, men ingen verkar kunna göra rätt. Det är kanske lättare att döma, kritisera och recensera än att undervisa?

Att alla utom en själv kan formulera vad man ska göra är typiskt för de mest simpla, ofria och okvalificerade jobben. Telefonsäljare följer ju ett färdigt manuskript. Numer så har de stora skolföretagen börjat med standardiserade lektioner. Läraren förväntas inte längre vara kompetent att förebereda, genomföra och utvärdera sin egen undervisning. Det behövs gemensamma planeringar, standardiserade lektioner och centralt framtagna prov. Det verkar kanske harmlöst men är ett tydligt bevis för proletariseringen och den ökande ofriheten i ett stolt yrke, Sveriges viktigaste.

I nuläget kommer jag inte tillbaka. Nej, fan heller.

Är det inte så att läraryrket är samhällets viktigaste arbete? Eller vad säger ni SKL?