Att vara lärare

 

Med tanke på mötet jag var på igår och avtalsrörelsen postar jag här ett inlägg från en annan blogg som handlar om en lärares vardag:

Bloggen jag hittade det på:http://johankant.wordpress.com/2012/03/10/en-lararskildring/

Jag fick ett brev!

Jag fick ett brev som fick mig att fundera, inte så att det vände upp och ner på min syn på saker och ting. Inte heller att det var något nytt under solen, utan att det var ett vittnesmål från en lärare som tydligt beskrev sin arbetssituation. Jag ha under en längre tid hävdat att läraryrket är samhällets viktigaste arbete. Då blir det uttalandet klätt med ord, när en enskild lärare beskriver sin situation och hur denne ser på sitt jobb. Säkert är det många lärare som känner igen detta och därför vill jag publicera brevet. Här kommer det:

Vad ska man säga? Jag har jobbat som lärare i tio år och jag älskar/älskade det jobbet. Men jag slutade. Det var lite som att göra slut med sin första flickvän. Men just nu vill jag inte tillbaka. Vad kan det bero på?1. Jag vill inte bli misstrodd. Jag vill att rektorer, skolpolitiker och journalister m.fl. ska utgå från att jag är ett proffs tills motsatsen bevisats. Nu är utgångsläget väldigt mycket att något är fel om inte motsatsen bevisats. Detta leder till en situation som påminner om Josef K:s i Processen. Man ska dokumentera allt man gör, så att man kan bevisa att inget felaktigt har skett. Det finns ingen tydlig anklagelse, så för att föregripa en potentiell anklagelse (vilken som helst) så måste man visa att man aldrig gjort något fel. Det ska skrivas pedagogiska planeringar, trots att alla vet att undervisning inte kan följa en planering. Den måste kontinuerligt planeras och planeras om utifrån förutsättningar. Lik förbaskat ska det lämnas in ett litet papper som beskriver något som i själva verket inte kommer att inträffa. 

Sedan ska alla kunskapsresultat dokumenteras på sådant sätt att andra kan ta del av den – inte ändamålsenligt – dvs. så att jag kan hålla reda på vad eleven kan och kan tala om det för eleven – utan så att vem som helst kan läsa och förstå det. Dessutom är betygs- och uppföljningstrycket så stort att man får lägga på tok för mycket tid på att försäkra sig om att man tar upp alla föreskrivna mål och allt innehåll och att alla betygskriterier används vid bedömningen (för man kan inte missa någon del för då får eleven F). Detta går ut över friheten i arbetet. Det går ut över medinflytandet och gör lärarjobbet mer till ett kamrersjobb än till ett pedagogiskt arbete

Sedan ska åtgärdsprogram upprättas och möten hållas. Att det tar tid och fokus från själva åtgärderna verkar ingen tänkt på. Det är viktigare med pappren än det man gör. Om ingen planering finns, om resultaten bara finns i mina anteckningar om inga åtgärdsprogram upprättas då har inte undervisningen planerats, inga resultat uppvisats och inga åtgärder vidtagits – för det finns ingen tillit. Ingen verkar längre räkna med att någon lärare kan vara samvetsgrann, engagerad och ansvarsfull. Alla är skyldiga till motsatsen bevisats.

Och till och med när alla planer är skrivna och alla lektioner, prov, bedömningsformer och omdömen gjorda och dokumenterade, kommunicerade och förankrade – enligt konstens alla regler och i enlighet med alla bestämmelser – så ringer ändå någon förälder (som aldrig kommit på utvecklingssamtal och som inte har en aning om all denna myckna dokumentation och allt detta monumentala arbete) och klagar och river upp himmel och jord över att deras barn “bara” fått Godkänt som betyg. I dessa lägen har du inget stöd att vänta från din rektor. Det spelar ingen roll hur mycket du dokumenterat, hur bra utvärderingar du har och hur engagerad du är. Du får inget stöd utan får ensam ta smällen och får på sena kvällstimmar sitta i timmar med föräldern och tålmodigt förklara vad betyget beror på. De litar förstås inte heller på dig som lärare. Det spelar ingen roll att eleven sagt att man är “bästa läraren” – de vet ju, de har ju läst i tidningen, att alla lärare är inkompetenta.

2. Jag vill undervisa. Men undervisningen ges inte mer plats än de schemalagda lektionerna. Man förväntas teleportera sig från ena änden av skolan till den andra för att hinna till nästa lektion. Och man verkar tro att läraren kör samma gamla lektioner om och om igen och att lektioner tarvar varken förarbete eller efterarbete.

Det tar tid att botanisera runt på nätet och att läsa på i olika böcker och diskutera med kollegor. Man kanske själv måste gå på ett studiebesök eller gå en kurs ibland? Man kanske rentav måste sitta en stund i lugn och ro och tänka? Men inga möten kan du utebli ifrån och inga lektioner ställas in. Från 7.30 till 13.00 kan du vara i arbete utan rast eller mat. Det viktiga är att du är där (på plats) inte kvaliteten på din insats. Nej, det har inte bara hänt en gång.

3. Jag vill vara ledig någon gång.

4. Jag vill att det jag gör ska tas på allvar. Jag vill få tid och möjlighet inom ramen för 45 timmar (inte 50, inte 60) att göra research för undervisningen, hitta inspiration så att jag kan sprida glöd och engagemang, tid att analysera resultaten i klasserna och framförallt tid att tänka ut, formulera, testa och utvärdera min undervisning. Ska du göra det du har utbildning till måste du jobba 10 timmar gratis i veckan. Om du reducerar dig själv till en kopia av dig själv eller till en megafon för ett läromedel och skriver omdömen som du i hemlighet skäms för, ja, då kan du kanske få fason på din arbetstid och ha tid till dina egna barn.

5. Jag vill få kunna göra fel. I den nuvarande misstroskulturen finns inget utrymme för misstag. Allt måste vara på plats. Alla papper inne i tid. Alla betygskriterier bedömda. Allt innehåll behandlat. All närvaro införd. Alla telefonsamtal ringda. Alla PK-orden sagda. Jobbet är omänskligt. Gör du minsta miss så har du inte gjort det du ska. “Good enough”-nivån är att allt ska vara gjort. Och den inbäddade kritiken, eller öppna klagomålet uteblir inte heller. Även om du gjort rätt på allt i åratal så är kan du räkna med att någon lagt märke till att du la in omdömen i en klass lite sent eller glömt frånvarorapportera i en klass. Då väger kvaliteten på undervisningen och relationen till eleverna plötsligt lätt.

Slutligen
I nuläget verkar alla utom lärarna själva veta vad som ska göras i skolan och hur det ska göras. I tidningarna slås de sviktande resultaten upp på förstasidorna och diverse förståsigpåare lägger ut texten kring vad som måste göras. Alla kan lägga till nya arbetsuppgifter åt lärarna som allt som oftast genererar ännu ett papper. Forskarna skriver i raljerande ordalag om lärarnas felaktiga betyg, lustiga och bristfälliga omdömen och utvecklingssamtal; eller om deras bristande IT-kompetens; eller om hur de inte följer kursplanen. Alla kan säga vad som är fel, men ingen verkar kunna göra rätt. Det är kanske lättare att döma, kritisera och recensera än att undervisa?

Att alla utom en själv kan formulera vad man ska göra är typiskt för de mest simpla, ofria och okvalificerade jobben. Telefonsäljare följer ju ett färdigt manuskript. Numer så har de stora skolföretagen börjat med standardiserade lektioner. Läraren förväntas inte längre vara kompetent att förebereda, genomföra och utvärdera sin egen undervisning. Det behövs gemensamma planeringar, standardiserade lektioner och centralt framtagna prov. Det verkar kanske harmlöst men är ett tydligt bevis för proletariseringen och den ökande ofriheten i ett stolt yrke, Sveriges viktigaste.

I nuläget kommer jag inte tillbaka. Nej, fan heller.

Är det inte så att läraryrket är samhällets viktigaste arbete? Eller vad säger ni SKL?

Annonser

Jag skall aldrig bliva stur… eller… har jag missat ta krumelurpillerna?

Oj!

Jo jag har allt sett tecknen som smygit sig på…

De gråa håren i tinningarna…

Kråksparkarna vid ögonen när jag skrattar…

Min totala avsaknad av modemedvetenhet…

Att jag gärna stickar och virkar offentligt utan att skämmas…

Ja säkert fler tecken också, men jag har kunnat avfärda dem genom att skylla på att jag är småbarnsmamma och får för lite sömn… Eller att min personlighet är sådan…

Men nu kan jag inte gömma mig från sanningen längre! -Jag börjar bli vuxen!

I går var jag på ett mycket trevligt (märk ordvalet… trevligt, kan det bli mycket vuxnare än så?) årsmöte med Lärarförbundet. Vi var på min favvorestaurang (puh! favvo -inte så vuxet! Kanske finns hopp?) -Stenebygrytan och fick rött kött. Till detta beställde jag ett glas rött vin… eftersom jag faktiskt för en gång skull hade skjuts ända fram till dörren. Och nu kommer vi till det OTROLIGA: Det var riktigt GOTT! Jag betälldde rött vin till maten, och GILLADE det!

:-O OMG!

Ja… å här sitter jag nu, och klockan är knappt sju, jag har redan druckit en kopp kaffe, tänt i pannan och varit ute med hunden och tittat till höns och kor och får…

Jag är stum av förvåning!

 

Våga vara naturlig!

Apropå damen med hår under armen på Melodifestivalen. (läs på svt.se)
Varför är det ohygieniskt med hår under armarna? Slutar man att tvätta sig bara för att man slutar raka sig?!! Det är ju jäkligt läckert med små röda raksår under armarna. Snacka om ohygieniskt! Eller hur nyttigt är det med hårbortagningsmedel som gör att håret skrumpnar ihop och trillar av… Äckligt att ha sådant under armarna! 😛
Tja eller vaxning… Om man har tid att gå och får håret bortvaxat så har man aldeles för mycket tid!
Och har man tid och engagemang att skriva om det på Facebook så får man nog börja prioritera om! Skaffa ett fadderbarn, hälsa på en ensam gamling, virka en hjärtekatt eller städa toaletten!
Skärpning Sverige!
Skriv aldrig något på nätet som du inte vågar och kan säga Irl!
Och gillar inte din kille dig med hår så kan han ju inte älska dig på riktigt!

Edit: Ups… blev visst lite ”tonårig” det där inlägget!

Jag får skylla på att jag var trött…

JAg menade absolut inte att det är fel på tjejer som rakr sig (eller killa för den delen) jag menar att det är något riktigt fel på skönhetsidealen och fattar inte alls varför håret PÅ HUVUDET är vackert… Där ska man ha så mycket hår som möjligt… men bara någon decimeter där ifrån är håret äckligt…

Har ni hört någon säga: Uuuu va äckligt tjockt å långt hår du har på huvudet! Så ohygieniskt! Du borde skämmas som går runt med det!

LIte löjligt blir det faktiskt!

God natt!

 

Bonnasönda

Under veckorna är det mest Martin som sköter ”bonneriet”. Han har ju mest erfarenhet och tid, men på helgerna försöker vi att hjälpas åt. Så idag har jag bonnat mig riktigt med storstövlar och grepe… Vi har kört ut gödsel, matat och strött. Stora stora tjuren Astor är riktigt gosig nu när han är installad och får mänsklig kontakt dagligen. När man går där uppe bland djuren känns allt rätt, allt hårt arbete, alla insatser i form av tid, pengar och allt annat som vi måste avstå. Jag önskar att alla kunde hitta sin grej på det sättet! (menar nu inte att alla ska skaffa djur!)
Hoppas att DU har hittat eller snart kommer att hitta DIN grej!